Skyddsängeln.

Mina fötter gled på dyig sjöbotten. Gradvis, trots mitt hopplösa kämpande, gled jag mot djupare vatten. In i det sista försökte jag få mun och näsa över vattenytan men gav slutligen upp, när ett lugn som inte går att beskriva för någon som inte upplevt samma situation, tog överhanden över min rädsla… Det var hans tredje hopp. Den lille pojken föll pladask ned i sjön och började genast sparka intensivt för att komma fram till stegen som skulle ta honom upp till den brygga som jag satt och väntade på. Plötsligt upphörde sparkandet och pojkens min blev allvarlig. Jag såg ingen rädsla i den. Snarare förvåning. Hans huvud sjönk sakta ned under vattenytan. Till en början satt jag i ett slags halvslummer och bara tittade men plötsligt insåg jag att min son höll på att drunkna! Jag slet av mig t-shirten och hoppade i vattnet med ett våldsamt plask. De få simtag som behövdes för att nå hårsvallet på vattenytan gick rekordsnabbt. På väg mot bryggan kom minnesbilderna tillbaka… Jag befinner mig i ett slags medvetslöst tillstånd. Jag reagerar på allt det som sker ovanför vattenytan men kan inte kommunicera, än mindre röra mig. Plötsligt väcks jag ur min dvala av en våldsam smärta. Jag ser hur en gudomligt vacker kvinna lyfter upp mig ur vattnet. En kaskad av vatten forsar ur min mun och jag känner mig illamående. När kvinnan ser att jag mår bra igen, ler hon och sätter sig på bryggan en bit bort. Det tar mig ett par minuter, innan min tioåriga hjärna inser att jag varit nära att drunkna. Springande kommer jag fram till mina föräldrars filt. - På tiden att du kom. Vi skall äta nu. Säger pappa irriterat. Jag hasplar ur mig allt jag vet om mitt drunkningstillbud och insisterar på att pappa och mamma skall följa med mig för att tacka kvinnan. Efter mycket om och men reser de på sig motvilligt. När vi kommer fram till stranden är bryggan tom. Jag springer runt området som en vettvilling men hittar henne inte. Trots att jag frågar flera personer som befann sig på plats vid tillfället, är det ingen som sett vare sig kvinnan eller drunkningstillbudet. Mor och far avfärdar hela händelsen som fantasier och går tillbaka till sin filt med mig i släptåg. Mina tankar flyger till farmor i Finland. Hennes berättelser om skyddsänglar. Hennes envishet. I alla de år som vi semestrat i Finland har hon fått mig att läsa en aftonbön till den skyddsängel som är avbildad på tavlan ovanför min säng. Hon står tillsammans med två små barn på en bro som går över en strid fors. - Det var hon som var kvinnan! Väl uppe på bryggan repar sig min son snabbt. Han verkar inte ens rädd. Snarare trygg. Onormalt trygg. Det slår mig: Kanske var detta ett sätt för mig att betala igen det som skyddsängeln gjorde för mig? Vad är egentligen en skyddsängel? Finns de? Jag vet inte säkert. Min farmor brukade säga att en skyddsängel oftast är en död nära anhörig som har som sin uppgift att vaka över någon för att denne inte skall råka illa ut. Kanske är min nära kontakt med det övernaturliga ett tecken på att jag så småningom blir en skyddsängel? Jag vet inte. Jag vet bara att hon fanns där när hon behövdes och att jag var på plats när min son behövde mig som mest. - Och jag lägger fortfarande in några rader till min skyddsängel i aftonbönen. Inte för att jag är så vidare stark i min tro. Snarare för att vara på den säkra sidan.