Full muff och raka rör!

Jag hade helst av allt velat studera trädtopparna och beundra de få gulbruna lönnlöv som fortfarande envisades med att hänga kvar på trädet. Istället väcktes jag upp ur mina tankar av min gode väns viskning: - Prata med honom precis som vanligt. Han har inte så många att leka eller prata med. De andra ungarna är rädda för näsan. Jag vände motvilligt blicken mot den lille pojken framför mig. Han satt på en röd trampbil och hade kunnat tas för vilken lekande femåring som helst, om det inte hade varit för ansiktet. En tredjedel av näsan var borta och överläppen torr med sår i mungiporna. Huvudet var hårlöst och på vänsterörat saknades en bit av örsnibben. Jag tvingade mig själv till ett leende mot den lille pojken och sade: - Jaså. Du har redan körkort. Få se om du kan ratta bilen då. Kör allt vad du kan runt gården så ska jag ta tid! Kom ihåg: Full muff och raka rör! Jag såg trampbilen flyga fram de första trettio fyrtio metrarna, för att sedan gå långsammare och långsammare. En stund senare stannade pojken framför mig och jag såg att han var totalt slut. Mellan sina ansträngda andetag slängde han fram en ivrig fråga: - Var det så där som du sa? - Du menar ” Full muff och raka rör” ? frågade jag. - Det betyder att man kör jättefort och har raka rör istället för ett vanligt avgasrör. Du har ju bara raka rör på din trampbil och så fort som det gick nyss måste det ha varit precis så... Pojkens ögon sken av glädje och han utbrast: - Jag ska köra så där igen. Först ska jag bara vila lite och dricka läsk. Jag fick tårar i ögonen. Pappan vände sig bort och jag kände mig hemsk. Den lille pojken lutade sig bakåt på sätet och slöt ögonen. - Så trött blir han för minsta lilla ansträngning. Sade pappan till mig. Klumpen i halsen på mig blev bara större, när jag plötsligt hörde pojkens röst igen: - Kan du titta på klockan när jag kör? Jag gav pappan en frågande blick men till min förvåning nickade han uppmuntrande. - Det spelar ingen roll. Huvudsaken att han får göra det han gillar mest av allt. Köra sin trampbil. Det blir nog inte så många gånger. sade pappan och svalde. - Ok. Men då måste du köra så där som jag sa. Kan du säga det själv? - Full muff och raka rör! Utbrast pojken och skrattade. Jag ska köra så långt jag orkar! Jättefort! Det blev ett helt varv runt gården. Jag sade tiden till pojken som sken av lycka. Plötsligt föll hans huvud bara ihop. - Jag måste ta in honom. Erik blir så fort trött. Tack för att du lekte och pratade med honom. Jag har jättesvårt för att orka med det själv. Det är inte lätt att leka och vara glad, tillsammans med någon som ska dö vilken dag som helst… Min vän gick in och jag stod ensam kvar. Förstummad. Chockad. Att pojken var sjuk, det hade jag förstått. Men att han skulle dö, kändes helt ofattbart. Inte ens inne i min lägenhet släppte känslan av hjälplöshet sitt grepp om mig och för första gången i mitt vuxna liv, märkte jag att tårarna rann längst med mina kinder på grund av någon som inte var nära anhörig. Min vän och hans fru flyttade tillfälligt för att deras son skulle få större lekutrymmen på lantstället. Redan efter knappt två veckor kom familjen tillbaka. Utan Erik. Han hade hamnat på sjukhus redan efter fyra dagar. Hela tiden under denna vistelse hade han varit vid medvetande. När pappan suttit hos honom den sista kvällen, hade pojken som inte förstått att han skulle dö sagt: Jag vill inte ha feber. När jag kommer hem vill jag köra fort. Jättefort. Så där som Leffe sa. ” Full muff och raka rör” ! Det har gått ett tjugotal år sedan dess. Än i dag när jag träffar någon som påstår sig vara raggare, skrattar jag vemodigt och säger: - Raggarsläktet har dött ut. Den siste dog 1986. Leif Strand