MIDVINTERKYLA

Slokörad hare på midvinterskare, springer för livet från skuggan av döden. Halvkvävd av nöden, stupar i snön, ut på sjön. Två skuggor blir ett, blott ett djur är lätt men två blir en börda, för den tungsinta isen som brister av sorg. Näcken för räven och den skräckslagna haren till sin undervattensborg… Plötsligt vänder han blicken mot sina fångar, vars andedräkter ångar på hans fiol. Räv, du får gå men haren får stanna, för jag skulle ha tagit hans mamma redan i fjol. Och så slutar en saga om livet och döden, en läxa om verklighet och fantasi. Man blir inte alltid räddad ur nöden men man kan bli förlåten, om gud står en bi…